Mens - en kvinnlig vardagshistoria

Startskottet var till synes serietecknaren Liv Strömquists sommarprat 2013 som hon helt och hållet ägnade åt att prata om mens. Efter det har det bloggats, twittrats och skrivits krönikor i ämnet. Behovet av att kunna diskutera och prata om mens öppet har visat sig vara stort. Det är inte så jättekonstigt då ämnet, trots att det är en återkommande del i de flesta kvinnors vardag under större delen av livet, fortfarande är ganska tabubelagt. Det är inte något man pratar så mycket om, och helst ska mensen döljas till varje pris.

Kvinnor och mens i historieskrivningen

Som arkeolog så verkar man både i dåtid och nutid. Det är ofta i det vardagliga och genom de grundläggande behoven som man kan försöka att komma nära dåtidens människor. Även kvinnorna i Nya Lödöse var tvungna att förhålla sig till sin menstruation, men exakt hur de gjorde det är svårt att veta. Det finns inga samtida källor från svenska material som beskriver ämnet, och även om det går att hitta en del skriftligt material från övriga Europa så behöver det inte nödvändigtvis vara en beskrivning av hur man hanterade och såg på det i det vardagliga livet. De allra flesta av de skriftliga källorna är nedskrivna av män, och speglar således den manliga världs- och kvinnouppfattningen. De gånger som vi stöter på kvinnor i de historiska källorna, exempelvis i tänkeböckerna från Nya Lödöse, så är det inte kvinnorna själva som beskriver sin tankevärld, handlingar eller verklighet.

Att spåra vad kvinnor i historien verkligen tyckte och tänkte eller hur deras vardag såg ut är således svårt, ännu lite krångligare blir det inom arkeologin. Då kan det hjälpa att exempelvis utgå från ett intersektionellt perspektiv som tar hänsyn till maktordningar på olika nivåer, när man analyserar historien. Forskning som rör kvinnohistoria använder i stort samma källor som övrig historieforskning, skillnaden är bara perspektivet. Frågorna utformas utifrån kvinnors erfarenheter och förhållanden och de ses som medskapande och medverkande i historiska skeenden.

En gestaltning av kvinnor som arbetar i köket. Verket heter "De fyra elementen: Eld". Målning av Joachim Beuckelaer 1570, hämtad från Wikimedia Commons.

Mens i Nya Lödöse

Det är troligt att kvinnorna i Nya Lödöse inte använde någon form av mensskydd utan lät helt enkelt blodet rinna och torkade av det värsta med underkjolen. Underbyxor hade man inte, det kom långt senare. I uppteckningar från allmogesamhället under 1800-talet finns det beskrivningar av hur kvinnor kunde gå omkring med nederdelen av kjolen nedfläckad med mensblod. Det var ingenting som man reagerade på eller tyckte var konstigt. Det är förvisso långt mellan 1500- och 1800-tal, men gemensamt är ändå att tillgången till överblivet material var väldigt sparsam. Det tyg som fanns användes till kläder eller till hushållet.

Växtprodukter som exempelvis vitmossa eller andra naturprodukter kan ha nyttjats för att samla upp blodet, men om så är fallet så är det är en muntlig tradition som överförts kvinnor emellan, det tycks inte ha intresserat upptecknare eller forskare i särskilt hög grad. När tillgången på tyg och spånadsmaterial ökade och man kunde få bättre mensskydd så upphörde även behovet av den här kunskapen och den försvann ut ur traditionen. Att hitta materiella spår av mensskydd i arkeologiska sammanhang är ovanligt, det är dock inte lika ovanligt att man hittar tygrester och bevarad mossa i latriner. Man kan argumentera för att det använts som dåtidens toalettpapper men det skulle också kunna tolkas som kasserade mensskydd, vi måste bara ställa oss den frågan.

När vi har undersökt stadens gårdar och hus så framkommer bilden av en ganska trång stad. Det var tätt mellan husen och man bodde många i varje hushåll, flera generationer och kanske även andra personer som hyrde in sig. Privatliv som vi ser det idag existerade inte och hade en kvinna mens så visste troligen hela hushållet om det.

Veronica Forsblom Ljungdahl

Arkeolog